Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall

För över ett år sedan skrev en lite förvirrad själ som var jag, några meningar här på bloggen:

”Året är 2014 och jag är 20 år. Jag har lämnat allt det som jag en gång aldrig ville leva utan, och det känns bra. Tenala är fortfarande där jag hör hemma och platsen jag kan koppla av på mellan storstadslivet, men det är inte där jag ska vara, inte just nu. Jag håller på att tillfriskna och det börjar kännas som att livet håller på att rätas ut. Jag vet fortarande inte riktigt om jag är på rätt plats eller om jag eventuellt kanske skulle vilja studera juridik iallafall. Det enda jag vet med säkerhet är att jag i framtiden vill hjälpa människor och att jag brinner för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Och att tiden har en tendens att lösa problem. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall.”


Året är 2016 och jag är 21 år. Och jag har än en gång lämnat allt det som jag en gång aldrig ville leva utan. Det är intressant vilka vändningar livet kan ta på så kort tid. Hur ett telefonsamtal kan vända fullständigt upp och ner på hela tillvaron.

Första halvåret av 2015 ägnade jag all min tid åt att öva på det svenska högskoleprovet för att komma in på något av juristprogrammen i Sverige. Vilket av dem kvittade. Jag skulle banne mig bli jurist som jag gått och drömt om sedan jag var 11. Och nu var det dags att ta tag i saken. Sedan slängde jag in en ansökan och ägnade inte det någon större tanke. Tänkte väl lite sådär som man har en tendens att göra ibland; ”det får gå som det går och knappast går det alls”. Sedan tog jag sommar.

På sommaren träffade jag Robin. Eller träffade och träffade. Vi hade väl känt varandra i två år vid det laget, men det var inte förrän på sommaren det började slå ömsesidiga gnistor, så att säga. Och hela sommaren var lycka och den var kärleksrus och den var gnistor och fyrverkerier. Vi planerade hur hösten skulle se ut och jag förberedde mig inför att fortsätta mina samhällsvetenskapliga studier vid Åbo Akademi.

Sedan kom samtalet.

”Hej och grattis till din studieplats på juristprogrammet vid Umeå universitet!”

Det kändes som om hela världen stannade för en sekund. Allt jag fick ur mig var ett hackigt ”får jag återkomma senare?”. Kvinnan i andra ändan av luren lät förvånad, och än mer förvånad var jag själv. Här kommer samtalet jag drömt om att få i 10 år, och så drabbas jag av fullständigt vankelmod. Hon gav mig betänketid tills dagen efter och meddelade att om jag accepterar ska jag infinna mig senast inom en vecka.

Jahapp. 21 timmar på sig att avgöra om man ska lämna pojkvän, familj, vänner, studier, hem och hemland. Simple as that.

Samma kväll bestämde jag mig för att jag inte åker någonstans. Bestämde mig för att världen var orättvis som kom med det här erbjudandet just nu. Att det inte finns en chans i världen att jag lämnar allt jag har. Och det ska Gud och alla änglarna och alla människorna veta. Å hör sen.

Jag sov en natt och vaknade upp med delvis nya tankar. Minuterna tickade och tiden för betänkande skulle snart rinna ut och bereda plats för någon annan på juristprogrammet. Jag insåg att jag skulle få ångra mig hela livet om jag inte tog den här chansen nu. Att jag vid framtida motgångar skulle tänka tillbaka på hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut om jag bara gjort ett annorlunda val. Att jag nog inte kunde kasta bort en dröm som pyrt i mig halva mitt liv, utan att ens ha gett den ett försök, särskilt inte efter hur mycket jag kämpat för att få den platsen och stridit med både den svenska och finska byråkratin. Och lyckligtvis så intalade vänner och familj mig någonstans mitt i sinnesförvirringstillståndet, att det kanske ändå inte innebär jordens undergång att ha kommit in på juristprogrammet. Så jag tackade ja.

 

Någon dag senare åkte jag och en kappsäck iväg efter några tårdrypande avsked som jag helst aldrig vill uppleva igen. Iväg till ett universitet jag aldrig sett i en stad jag aldrig varit i.
Jag fick lyckligtvis boende ordnat för de närmaste dagarna. Men var jag skulle hitta boende därefter, i en stad med en bostadsbrist utan dess like, hade jag ingen aning om. Fullständigt huvudlöst kan man tycka. Men huvudlöst är bra. Det förklarade en svensk för mig som jag träffade under resan, då jag berättade om varifrån jag kom och varför jag var på väg till Umeå. ”Modigt”, tyckte han. ”Huvudlöst”, svarade jag. ”De huvudlösa saker man ångrar mest i sitt liv är de man aldrig begick när man hade chansen”, konstaterade han.

Därefter följde ett par kaotiska veckor. Jag hade inte haft tid att förbereda mig inför flytten över huvud taget. Jag försökte febrilt ordna boende, kursböcker, papper, personnummer, bankkonto och så vidare. Samtidigt skulle jag hinna lära känna nya människor och hinna med studierna, orientera mig på campus, i staden, till matbutiken och alla andra nödvändiga ställen en människa kan tänkas behöva.

Efter någon månad hann känslorna ifatt mig. Jag hade liksom inte riktigt haft tid för dem. Jag hade inte haft tid att varva ner över huvud taget. Så jag grät i en vecka. Av utmattning, stress, saknad, självömkan, oro, ånger, hemlängtan, vänlängtan. Allt på en gång. Stundvis hade jag nog ingen aning om vad jag grät för. Men jag grät ändå. Och det behövdes.
Efter den veckan bet jag ihop och samlade krafterna. Och jag insåg att jag inte ens för en sekund låtit mig glädjas över att jag uppnått drömmen jag haft så länge. Jag hade endast sett alla problem och hinder den fört med sig. Så från den dagen tillät jag mig själv vara glad. Och stolt. Och tacksam. Och på den vägen är det.

Och tydligen har människan fler kraftreserver i sig än hon själv tror, som vaknar till liv när det verkligen gäller. För nu i efterhand förstår jag faktiskt inte hur jag lyckades fixa alltihop och samtidigt hålla ihop mig själv alla gånger. Men jag är iallafall glad över att jag inte åkte hem under gråtveckan eller kaosveckorna, att jag väntade ut dem och inte gjorde några förhastade beslut. För tiden här har redan gett mig så mycket.

Studierna har definitivt motsvarat mina förväntningar. Över förväntan faktiskt. Efter över två år av omotivation så brinner jag igen för allt det där jag alltid tidigare brunnit för, men som slocknade någonstans på vägen och bara pyrde till lite ibland sådär. Kanske var jag på fel plats, kanske var det något annat. Men nu brinner det som aldrig förr iallafall, sådär som det brukade göra. Och det är ju bra. För det är ju det som är jag. Jag har även utvecklats mer under det här senaste halvåret och lärt känna mig själv bättre än jag gjort under de tre senaste åren sammanlagt. Och fått lite mer skinn på näsan också.

Vad som hände med Robin kanske ni undrar. Han bor kvar i Åbo, men vi finns kvar ändå. Det är inte lätt alla gånger. Då känns det som hjärtat ska slitas sönder. Och saknaden råder ingenting bot på, den varken avtar eller upphör. Men annat vore väl konstigt.
Så vi försöker göra det bästa av situationen. Vi är ju trots allt ett team och jag skulle inte ge upp honom för någonting i världen. Han är en så genomfin människa på alla sätt. Han har tagit mig med storm den mannen. Och samtidigt som han kanske är den största orsaken till att jag ibland får för mig att packa ihop mina tillhörigheter och återvända hem, så är han också den som mest uppmuntrar mig till att följa mina drömmar. Till att vara den jag är. Till att stanna kvar och kämpa för det jag vill. För det som brinner inuti. Hur fint är inte det.
 Hur framtiden kommer att se ut för oss vet vi inte riktigt i dagsläget. Men jag tror att också det går att hitta en lösning på. Bara man vill, bara man letar efter dem. Lösningarna. Och inte stirrar sig blind på allt som vid en första anblick kan se lite hopplöst ut.

 

Så vad är det jag vill ha sagt här egentligen? Jag vet inte riktigt, men ska försöka peta ihop en liten klichéartad punktlista iallafall:

- Låt inte rädslorna få stå i vägen för dina drömmar.
- Ge aldrig upp det du tror på.
- Life begins at the end of your comfort zone.
- De bästa sakerna i livet kommer verkligen inte gratis. Men är definitivt värda att kämpa för i slutändan.
- Amor vincit omnia.
- Huvudlöst kan vara bra.
- Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod. Som ett hjärta som vägrar sluta slå. När varje bön gått åt, fortsätt. (Det har egentligen Håkan Hellström sagt, men det passade ju bra här.)

Och för att gå tillbaka till det där inlägget jag skrev för över ett år sedan: Tenala är inte längre där jag hör hemma. Det är Åbo. Även om jag och Åbo inte riktigt kom överens till en början så gör vi det nu. Och i dagsläget är det staden som känns mest som mitt hem, fastän jag bara bott där i två år. Det kan eventuellt också ha något att göra med sanningen bakom uttrycket ”Home is where your heart is”. Och det är ju bland annat där. Han är där.

För övrigt håller jag fast vid det jag sade då; ”Tiden har en tendens att lösa problem. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall.” 
Och oavsett hur det här lilla äventyret kommer att sluta, så är det inte ett val jag ångrar. Det har gett mig så otroligt mycket mera än om jag stannat kvar i gamla banor. Och om jag en dag skulle komma på andra tankar, har jag alltid en möjlighet att återvända. Med lite mera livserfarenhet och kunskap i kappsäcken än när jag åkte.

 

Publicerad 31.01.2016 kl. 12:37

Mors dag

Publicerad 10.05.2015 kl. 19:15

Hur tänkte du nu?

Ibland får jag lite roligt när jag kollar vad människor googlat på för att hamna in på min blogg. Jag hoppas att du fann vad du letade efter.

Publicerad 08.05.2015 kl. 19:28

Sjukdom ger lärdom

”Man förstår inte att uppskatta hälsan medan man är frisk” sade farmor när jag besökte henne och farfar häromveckan. Jag konstaterade att ja, så är det nog, men ägnade det inte någon större tanke då. Tryckte istället i mig en glass, klagade lite över studierna och traskade småningom hemåt, irriterad över en sten som tagit sig in i skon.

Idag fick jag komma hem efter tre dygn i isoleringsrum på sjukhus. Det är en märklig känsla, men befriande. Man glömmer snabbt bort att det finns en värld utanför när man är på sjukhus.
Jag har aldrig någonsin varit så sjuk eller mått så dåligt. Det har varit en fruktansvärd vecka. Men den fick mig att stanna upp och gav mig någonting som inte riktigt kan kläs i ord. Den fick mig att vakna. Jag har kört på ganska hårt de senaste månaderna, fastnat vid små motgångar och glömt bort att njuta av livet. Och även om jag aldrig skulle vilja uppleva den här veckan igen kan jag, nu när jag håller på att återhämta mig, konstatera att den egentligen gav mig mera än den tog. Tacksamhet.
Mening.
Perspektiv.
Uppskattning.
Mod.
Det är som om det händer något i människan när hon själv eller någon närstående mår som sämst.

Jag förstår nu hur mycket en timme utan värk kan betyda. Hur fantastisk en hel dag utan värk kan vara. Tänk vad underbart att få ha det så. Jag förstår hur det känns att vara hungrig, men inte få mat. Jag förstår vilken gåva det är att få sova en hel natt. Att få se solen mer än bara genom persiennerna. Känna regnet. Jag var dålig i en vecka, men för många är smärta, sjukdom och hunger vardag.

Jag förstår hur mycket det betyder att ha någon som ringer, hälsar på. Bryr sig. Hur redan bara det kan få en att ta sig igenom en dag till. Och jag tänker på hur många ensamma människor det finns i världen, i vårt land, som inte får ha det så.

Jag är tacksam över vår fina sjukvård. Det är ingen självklar rättighet med gratis sjukvård. Det är inte självklart att det förblir en rättighet, inte ens i vårt land. Det är ett privilegium. Det skulle tiggarna på våra gator kunna berätta mera om, om vi lyssnade, istället för att kanske kasta en slant och gå vidare.

Sist men inte minst är jag imponerad över alla sjukskötare och all annan personal jag träffat vid Västra Nylands sjukhus, som trots ett slitsamt yrke och allt lidande de får se varje dag fortsättningsvis möter varje patient med ett stort leende, omtanke och en otrolig värme.

Hippokrates lär ha sagt att ”en vis man skulle säga att hälsa är den största välsignelsen, och själv förstå att dra lärdom av sin sjukdom”. Jag antar att jag är vis nu då.
Och jag hoppas att jag aldrig halkar in i samma dvala igen och att ni som befinner er där försöker vakna nu. Det finns så mycket att vara tacksam för om man bara öppnar ögonen.

Vi hörs igen.

Publicerad 05.05.2015 kl. 19:58

Jag är inte bitter

Hej vänner!

Bloggen har inte dött. Jag har. Delvis. Socialt iallafall. Och en gnutta själsligt och kroppsligt. Jag har råkat ut för influensan de flesta verkar gå och bära på såhär års. Den visade sig även bli av den värre sorten, ni vet en sådan som män brukar ha en tendens att drabbas av. Jag har därför varit ynklig och obenägen till att få något blogginlägg till stånd.

I övrigt går mina dagar ut på tentläsning från morgon till kväll, men efter kommande vecka börjar jag äntligen ana ljus vid horisonten och kan ägna mig åt att frossa i julförknippade saker och handlingar. Och bloggen.

Annars då? Mina föräldrar har åkt iväg på charterresa till Kanarieöarna. De har länge undvikit charter och all-inclusive, ansett att de är i behov av större äventyr och upplevelser. Nu sitter de där, på ett hotell någonstans i ingenstans och gottar sig av all-inclusive. "Vi ska bara äta och ligga på solstolar i en vecka", sa far innan de åkte med ett leende på läpparna. Jag var helt förstummad. Det är pensionärsvarning på det påfundet, det är jag övertygad om. Här om dagen fick jag en bild av deras situation mitt i tentläsningen, själv befann jag mig i ett hav av snorpapper. Jag är inte bitter.




 

Publicerad 07.12.2014 kl. 19:46

Kulturbomb och hundskräck

Igår kände vi för att vara lite sofistikerade och kulturella och gick därför på föreställningen "Paddling för nybörjare" på Åbo Svenska Teater med en hel drös otåliga pensionärer och rullatorer. Den bjöd på många goda skratt.

Imorgon ska jag bege mig iväg till Vasa över veckoslutet för att fira min syster som fyller gammalt. För en gångs skull är det ett privilegium att vara den yngre.
Jag fasar lite för att återse hennes hund. Senast jag såg den var den liten som en sko. Nu lär den ska vara stor som en björn. I kvadrat. Gånger tre. 

På återseende.


 

Publicerad 20.11.2014 kl. 19:39

Lycka

Jag har länge letat efter ett vitt skinn till lägenheten. Igår fann jag och Antonia det ultimata skinnet på H&M Home. Priset befann sig dock en god bit över min budget och jag var därför tvungen att lämna det kvar i butiken med stor sorg och tomhet i hjärtevrån.

Efter rundan på stan var jag utmattad efter veckoslutets bravader och sov bort några timmar av dagen. När jag vaknade var jag om möjligt ännu tröttare än innan. Då ringde Antonia och bönade och bad att jag skulle komma på kvällste till henne. Jag förklarade att det var omöjligt, men hon gav sig inte. Hon sa något om att det skulle vara värt det, att jag inte kommer att ångra mig och att en bil plockar upp mig om två minuter. Hennes övertalningsförmåga vann över mitt zombe-mode och jag kravlade mig yrvaken in i bilen.

Antonia drog fram en kass med något vitt och fluffigt. Hon hade tagit sig till IKEA för min skull och noga valt ut ett vitt skinn till mig, eftersom hon visste att jag inte har tillgång till bil här i Åbo och inte kan ta mig dit. Hon blev glad för att jag blev lycklig och jag blev lycklig för att hon gjorde mig glad, dessutom slipper hon nu mitt gnällande. Winwin.
Hon har ett så underbart varmt och fint hjärta den flickan. Nu kan jag dock inte riktigt bestämma mig för var jag skall placera skinnet.

Sedan julpyntade vi hennes balkongräck med lysande snöflingor och satt och beskådade vårt mästerverk som barn på tårtkalas. Vem orkar vänta till första advent?

Publicerad 18.11.2014 kl. 17:26

Vilken helg det har varit

På lördagen begav vi oss iväg till Helsingfors för att lyssna på Veronica Maggio på The Circus. Väl framme i Helsingfors skaffade vi oss många nya bekantskaper eftersom vi inte hade någon aning om vare sig var vi var eller vart vi skulle och därför fick rådfråga alla pensionärer som såg snälla ut. De hade inte särskilt stor koll på vad The Circus var för något och undrade mest vilken cirkus vi skulle till och vem den där Veronica var som vi gick på så mycket om, men efter många om och men hittade vi slutligen fram.

Hur konserten var? Säg det. Fröken ”Äh-vi-tar-en-shot-till” insåg att det till slut blivit en shot för mycket på förfesten och kapitulerade redan efter andra låten. Som den goda vän jag är antog jag mammarollen och spenderade en halvmysig stund i badrummet tillsammans med henne. Sedan förde vi hem henne med taxi och låste in henne med polislås så att hon inte skulle kunna hitta på några hyss medan vi var borta. Konserten var slut när vi väl kom tillbaka men festandet fortsatte till närmare sex på morgonen iallafall. Och roligt var det!

P.S. Du unge man som jag lurade i att jag är Veronica Maggios kusin: Det är inte sant. Och autografen du har i pannan är min.

Publicerad 17.11.2014 kl. 21:55

Inte konstigt att vi mår dåligt

Vi är i mitten av november och jag börjar redan vara urled på hösten. För varje höst som kommer känns det som om mörkret blir svartare, vinden kallare och hösten längre. Kanske börjar jag bli gammal.

Det är inte konstigt att vi mår dåligt i Finland då det är mörkt en stor del av året. Ljusbristen gör oss sömniga och leder till en sämre sömnkvalitet. Enligt studier blir vi tröttare, mer inåtvända och slöare den här tiden på året, vår dygnsrytm blir störd och många drabbas av höst- och vinterdepressioner. Kroppens sömnhormon, melatoninet påverkas av bristen på ljus. När det är mörkt är nivåerna av melatonin i hjärnan höga och gör oss trötta. Och mörkt är det ju för det mesta den här tiden på året.
Jag tror att det här mycket väl kan vara en av orsakerna till varför många finländare mår dåligt. Att vara trött och månadsvis och dra sig undan människor kan inte vara särskilt hälsosamt i längden.

Mörkret i det här landet kan vi dessvärre inte påverka särdeles mycket. Det vi kan göra är att försöka påverka våra handlingar och tankar. Själv tycker jag att hösten ger oss en ypperlig möjlighet till myskvällar i soffan och jag försöker mysa till det så mycket jag bara kan med te, fluffiga filtar, vackra filmer och lyxiga morgonmål. Så känns det lite bättre. Och innan vi vet ordet av är julen förbi och midsommaren här igen.

"Just because it´s black in the dark, doesn´t mean there´s no colours"

Publicerad 13.11.2014 kl. 17:42

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

1998: 

Året var 1998 och jag var 4 år. Min bästa vän var min docka Jennica som ställde till med mycket illa som jag alltid fick skulden för. Jag drömde om att få jobba i Sales kassa i Tenala när jag blev stor och önskade att jag en dag skulle bli lika vacker som byns bibbatant. När jag blev stor skulle jag dessutom gifta mig med pappa, för det hade ju mamma också gjort. Mitt enda bekymmer i livet var att jag inte fick äta godis varje dag i veckan.

 

2008:

Året var 2008 och jag var 14 år. Det gjorde ont och gnagde inuti mer ofta än ibland, sådär som det kan göra när man är 14 år. Tenala var jordens mittpunkt och där kunde jag tänka mig att stanna kvar för resten av mitt liv. Men samtidigt ville jag bort. Inte till något särskilt, vart som helst skulle duga. Vad jag skulle bli när jag blev stor eller göra med mitt liv var ett enda stort virrvarr av kaos och trassel utan ändor. Våra liv begränsades av hemkomsttider och regler och det fanns ingen i världen som kunde förstå hur vi kände. 

2009:

Året var 2009 och jag var 15 år. Gnagandet inuti började avta. Livet gick ut på att ha program dagarna i ändra och hänga med kompisarna. Konstant. Vi smög iväg på hemmafester och njöt av allt som var förbjudet. Vi spenderade många dagar och nätter tillsammans. Jag fick en scoter och kände mig fri. Jag förstod att jag nu hade hamnat rätt i livet. Jag fasade för att grundskolan snart skulle vara slut och att klassen skulle skiljas åt för gott. När den dagen väl kom kände jag knappt någonting alls. Jag var fortfarande osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och nervös för att möta nya ansikten i gymnasiet i Ekenäs.

2011:

Året var 2011 och jag var 17 år. Jag hade börjat gymnasiet och lärde känna många nya människor. Vi hängde i stadens alla caféer och njöt av veckoslutens hemmafester. Jag kom fram till att jag skulle bli läkare. Och jurist. Och psykolog. Och samhällsvetare. Vi hatade att vi fortfarande hade lång tid kvar tills vi skulle bli myndiga och att tiden nog aldrig hade gått så långsamt. Tenala blev en liten håla med för lite andningsutrymme och jag spenderade största delen av mina tre gymnasieår i Ekenäs.

2012:

Året var 2012 och jag var 18 år. Vi levde livet i alla stadens parker, på gatorna och krogarna. Vi var fria och livet var en fest. Jag var i behov av någon sorts förändring och klippte av mig mitt långa hår. Jag insåg att läkare nog inte var vad jag ville bli och beslöt att hoppa av de långa kurserna i fysik, kemi och matematik.

2013:

Året var 2013 och jag var 19 år. Livet var underbart. Vi tog studenten och kände oss stolta över att vara vi. Jag tvekade mellan att söka in till juridiska, rättsnotarie eller samhällsvetenskap, men beslöt slutligen att det fick bli Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi. Därefter åkte vi iväg på en välbehövd semestervecka till Kreta och levde loppan. Jag fick besked om att jag hade blivit antagen till ÅA och den sista sommaren tillsammans i Ekenäs firade vi för allt vi var värda. När sommaren led mot sitt slut kände jag mig tudelad. En liten del av mig ville stanna kvar medan resten av mig längtade till studielivet i Åbo. Dessutom hade jag träffat Emil på våren.
Studielivet började fantastiskt. Jag fick inreda mitt första och alldeles egna lilla hem. Jag lärde känna många nya och härliga människor som jag spenderade många dagar och nätter med. Men resten av året skulle inte bli vad jag hade hoppas på. Jag insjuknade i giftstruma och krafterna tog slut. Dessutom var jag förvirrad som aldrig någonsin tidigare.

2014:

Året är 2014 och jag är 20 år. Jag har lämnat allt det som jag en gång aldrig ville leva utan, och det känns bra. Tenala är fortfarande där jag hör hemma och platsen jag kan koppla av på mellan storstadslivet, men det är inte där jag ska vara, inte just nu. Jag håller på att tillfriskna och det börjar kännas som att livet håller på att rätas ut. Jag vet fortarande inte riktigt om jag är på rätt plats eller om jag eventuellt kanske skulle vilja studera juridik iallafall. Det enda jag vet med säkerhet är att jag i framtiden vill hjälpa människor och att jag brinner för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Och att tiden har en tendens att lösa problem. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det skall.

 

 

Publicerad 12.11.2014 kl. 16:38

När det bara inte går

Igår bjöd mina grannar på underhållning. Det är fult att smygfotografera sina grannar, jag vet, men jag kunde inte låta bli.

De försökte få in en alldeles för stor stol i en alldeles för liten bil. De provade bakluckan, fällde ner säten och kämpade för allt de var värda. De knuffade och drog i varsin ända av stolen.
Det tog mig en minut att konstatera att det aldrig skulle gå vägen. Det tog dem en timme och femton minuter att konstatera samma sak. Oskojat. 

Därefter åkte gubben iväg med bilen medan gumman och stolen blev kvar.

Publicerad 11.11.2014 kl. 18:04

Veckoslutet som gick

Veckoslutet som passerade tillbringade jag i hemtrakterna. På fredagen bjöds jag på tacomiddag av Emil efter en fartfylld arbetsdag. Han lärde mig tycka om jalapeños.

 

Farsdagen firades med brakfrukost, ett hejdundrande kalas och tre fina pappor.

Och så fick jag en av mina stora passioner i livet på burk som en tjuvstart på julen av min farfar. Skomakarlax.

Publicerad 10.11.2014 kl. 18:59

Vad skulle du ändra?

Igår såg jag ett väldigt intressant videoklipp. I klippet får 50 personer, barn och vuxna, besvara en fråga:

Om du fick ändra en sak på din kropp, vad skulle det vara?

Läs inte vidare ännu. Ägna en minut åt att fundera på vad just du skulle ändra på.

 

Sådär, nu kan du gå vidare.

De vuxna i videoklippet hittar lätt många saker att åtgärda och förändra, någon frågar sig: ”Bara EN sak?”, en annan önskar sig en mindre panna, någon skulle vilja vara längre, andra har för stora öron, för små ögon, hudbristningar efter graviditeten eller sneda fötter.

När samma fråga ställs till barnen ser svaren helt annorlunda ut. Barnen får fundera en god stund innan de hittar något enkelt svar på frågan. Sedan börjar svaren ramla in, och de är alldeles fantastiska.

En flicka önskar att hon hade en sjöjungfrustjärt, en pojke vill ha en hajmun så att han skulle kunna äta mycket mat, andra önskar att de kunde teleportera, att de hade vingar eller ben som en gepard för att kunna springa snabbt. En flicka säger att det inte finns något hon skulle ändra på och en annan gillar sin kropp som den är, dock önskar hon sig fortsättningsvis en sjöjungfrustjärt.

Någonting har hänt under färden från barndomen till vuxenlivet. Kroppen har plötsligt drabbats av en rad brister som gärna skulle få åtgärdas. Kroppen har befläckats med felaktigheter, trots att den är fullständigt fungerande. Varför?

Skulle jag ha fått frågan som femåring hade jag troligtvis också önskat mig en sjöjungfrustjärt eller eventuellt lasersyn. Hade jag fått frågan idag skulle jag snabbt kunna rada upp långa listor med saker jag skulle vilja förändra på min kropp. Men det var inte förrän jag började närma mig tonåren som jag överhuvudtaget reflekterade över hur min kropp såg ut, det var inte förrän jag började närma mig tonåren som jag började upptäcka fel och brister på min kropp. Det var inte förrän då jag började jämföra mig med andra, med vänner, bekanta, reklamer, musikvideor och så vidare. Och det var inte förrän då det började förekomma mobbning på grund av att någons utseende inte föll inom ramen för vad som accepterades. Jag kan inte minnas att jag som liten ens ägnade en tanke åt hur andra såg ut, det var liksom oväsentligt.

 

Och jag kan än en gång konstatera att vi har så mycket att lära oss av barnen. Att de besitter en otrolig kunskap och fantasti som tyvärr ofta glöms bort under färden till vuxenlivet.  

 

Publicerad 04.11.2014 kl. 16:59

Varför jag?

Idag hade jag tänkt ha en lugn och skön förmiddag. Så jag gick i duschen, gjorde mig klar och begav mig ut på stan för att gå och titta i lite butiker och handla mat. Väl i stan var det väldigt dött på gatorna. Allting visade sig dessutom vara stängt. Alltid lika gemytligt när man glömmer bort helgdagarna.

Så nu får jag helt enkelt klara mig utan smörggåsgurka tills imorgon och leva med att jag gick i duschen i onödan, även om det känns lite jobbigt. 

 

Publicerad 01.11.2014 kl. 17:11

Energitjuvar

Av vissa människor blir man sprudlande och fylls av positiv energi. De sprider glädje och lyfter upp en. Bland dem mår man bra och känner sig uppskattad. I en bra relation finns en ömsesidig samverkan som balanserar upp energin.

 

Men så finns det de där andra. Energitjuvarna.

Människor som fullständigt tömmer en på energi och suger musten ur en. De får oss att känna oss misslyckade, tunga, trötta och dåliga. Och de finns överallt. I kärleksrelationer, familjer, på arbetsplatsen, bland vänner och ytliga bekanta.
De har stora behov av att bli sedda, hörda och nöter ofta ner den andra parten. De är snabba med att kritisera, nonchalera och dominera. De njuter av att vara i överläge och vill alltid ha sista ordet, ofta utan att tänka på det och inte alltid av en genomtänkt elakhet. En energitjuv bär ofta på obehagskänslor inom sig och försöker flytta över sin frustration på någon annan.
Ibland är det viktigt att sålla bland sina vänner och bekanta. Att lägga märke till energitjuvarna. Tar någon dig för givet? Utnyttjar folk dig? Får du ofta vara en slagpåse för andras ilska trots att du inte gjort någonting fel?

Men det är också viktigt att komma ihåg att ingen människa kan stjäla någon annans energi utan att personen i fråga på något plan tillåter detta, medvetet eller omedvetet. Det är viktigt att inte ge sin tillåtelse till detta energiläckage och foga sig i andras åsikter och energimönster. Vi lär andra människor hur de ska behandla oss. Vi lär energitjuvarna att det är acceptabelt att behandla oss illa, både genom verbal och icke verbal kommunikation. Energitjuvarnas beteende är ofta en reflektion av hur mycket vi respekterar oss själva.

Alltid kanske man dock inte lyckas påverka situationen. Då kan det vara lika bra att sålla bort energitjuvarna för att få behålla sin egen glädje och energi. Livet är för kort för att vara en soptunna för energitjuvars beteendestörningar.

Publicerad 31.10.2014 kl. 15:26